14. Beroendeframkallande och abstinens

Beroendeframkallande och abstinens

Delvis har processen med att skriva ned mina upplevelser från mitt forumliv hjälpt mig att inse att det faktiskt handlar om ett missbruk från min sida. Får jag inte gå in på mina favoritforum och debattera mår jag fysiskt dåligt. Jag mår illa av avhållsamheten och kan inte tänka klart om jag inte får gå in och läsa vilka dumheter som lämpar sig att starta en debatt om idag. Jag skriver det här i presens eftersom jag i skrivandets stund inte kan påstå mig vara fri från giftet som dessa forum orsakar i mitt inre system. Jag är tacksam för mitt uppvaknande och de dagar när jag inser att det faktiskt är jag som styr mitt liv och inte foruminläggen, oavsett hur dumma de är och hur väl de förtjänar att bemötas med argument som belyser deras orimlighet.

Nu kanske jag får det att låta som att den genomsnittlige forumanvändaren är dum i huvudet och det är naturligtvis inte sant, men förbluffande många har faktiskt ingen aning om hur man uttrycker sig eller skapar ett logiskt hållbart argument. Skulle man nämna falsifierbarhet står de flesta frågande. Jag behöver alltså debatten för att kunna existera på ett någorlunda drägligt sätt. Och det är inte det att jag behöver hävda mig eller så, det är snarare att jag behöver det logiska tänkandet som jag får ut av att hitta dessa ologiska resonemang. Får jag inte filosofiska tanknötter och rationella resonemang att sätta tänderna i kan det kända att jag måste känna, och det klarar jag inte av. Jag skulle gå under om jag inte styrde över mina känslor och kvävde dem med mitt intellekt.

Det är onekligen ett missbruk det handlar om. Allt som vållar abstinens torde väl kunna samlas under samma sfär, vare sig det är mer konventionella droger såsom narkotika eller alkohol. Klarar man inte av hanteringen är det frågan om ett missbruk. Nu var det några månader sen jag skrev ovanstående stycken och jag får väl säga att jag har kommit en bit på väg. I alla fall har jag förflyttat min ångest till andra platser, som till exempel den här bloggen och några andra som jag skriver mer eller mindre sporadiskt på. För det är ångestdämpande effekter jag är ute efter, internetforumen är en plats där jag har kunnat känna mig trygg och haft möjlighet att vara mig själv. Jag har kunnat bli bedömd för mina åsikter och inte mitt utseende eller något annat som kan störa budskapet i det riktiga livet.

Hur verkligt den än känns är nämligen inte internettande på riktigt. Det är en flykt från vardagens tristess och ett sätt att söka kontakter med likasinnade, det är effektiv när det gäller människor med smala intressen såsom jag själv, och man blir lätt lurad. Jag har kommit över den första tröskeln, jag har insett problemet, jag tycker synd om många av mina "fiender" som ännu inte har insett hur det faktiskt ligger till. De som alltid måste få sista ordet i varje diskussion hur oviktig den än är, de som måste synas till varje pris och som gör en konst av att ständigt försöka provocera. Det är färdigprovocerat för min del, jag har insett att det inte finns någon egentlig anledning att hetsa upp mig över dumheter som skrivs. Det är mycket effektivare att skratta åt dem och nöja sig med att konstatera deras absurditeter och de, möjligen medvetet, feltolkade slutledningar som folk gör av mina inlägg.

Jag har dragit ned forumanvändandet betydligt, till viss del beroende på att flera av de jag har varit aktiv på har antingen lagt ned verksamheten eller blivit så ouppdaterade att det inte finns mycket att hämta längre. Jag sörjer inte utan jag tackar egentligen för denna "spark i baken" för den var välbehövlig. Forumdebatter har kommit att bli otidsenliga. Det kommer till en punkt när det inte finns något att debattera om längre och jag tror den punkten har nått mig nu. Jag tar till andra gifter, min sajt och mina subsajter kommer att leva, bloggarna kommer att uppdateras - men på mina villkor! Det finns ingen som kan sätta sig emot vad jag skriver eller kommentera utan mitt godkännande. Här är det jag som bestämmer!

Slut

13. Självmord

Självmord

Medan jag skrev på det här projektet så hände det som inte fick hända. Någon skrev på ett, låt oss säga, väldigt fritt, forum om att han tänkte ta livet av sig och dessutom göra det i direktsändning över nätet. Responsen han fick var väl knappast empatisk utan gick mer i linje med uppmuntran och hetsning. Ingen trodde förstås att det var på allvar men några timmar senare var personen i fråga död…

Jag undrar vad som händer med folk när de sitter bakom ett anonymt tangentbord? Blir vi verkligen såna monster att vi hetsar svaga människor att avsluta sina liv? Några timmar senare kunde man ladda ner bilderna från självmordet på Pirate Bay. Jag var på vippen att göra det eftersom jag gärna vill veta vad det är jag skriver om här, men stoppade mig själv i sista stund.

Vad är det för människovärde och människosyn som så cyniskt lägger ut bilderna till allmän beskådning så nära inpå tragedin? Vad säger det om det samhälle vi lever i? Hur nära ligger egentligen verkligheten den värld där internetforumen finns? Går det öht att särskilja fantasi och verklighet? Och jag, som fick ny inspiration, av denna tragiska händelse. Vad säger det om mig? Vad är det för samhälle vi lever i? Fy fan!

12. Vänner och fiender

Vänner och fiender

Under min tid som medlem på olika forum, usenet och senare facebook och liknande ställen har jag skaffat mig många vänner. Jag säger vänner därför att många av dem går det faktiskt att tala om allvarliga ämnen med, det är inte bara flyktiga förbindelser som flamsar med. Det är klart att det finns sådana också, såna man utbyter oneliners med och skojar i största allmänhet. Ofta handlar det om att driva med de mest korkade inläggen som har skett senaste veckan eller så. Det kan också vara genomgående resonemang som är helt befängda. Det finns mycket ironi i de här replikerna men alla vet genast vad som gäller och att det är med glimten i ögat.

Vilka man väljer att ha som sina vänner är väl personligt, för det mesta handlar det förstås om liknande premisser som i verkliga livet, sådana som man trivs med och som delar samma syn på tillvaron ligger nära till hands. Det kan till och med vara såna som andra tycker faller inom ramen for trolleri, det viktiga är ju att man kommer överens. Det finns också ett eller ett par exempel på personer som jag förr knappt tålde men som jag nu för idoga resonemang med.

Men om man, som jag, varit aktiv Internetmissbrukare under x antal år får man också en del fiender. Det är något man får räkna med, men även om man är fiender brukar man kunna resonera sig fram och komma fram till att vara oense. Eller rättare sagt, det kan man inte! Det är med vänner man kan göra del dealen, inte med sina fiender. Åtminstone inte de fiender jag har dragit på mig. För man ska ha klart för sig att: inte komma överens men ändå kunna uppföra sig civiliserat, inte är fulländad fiendskap enligt mig.

Men medan jag skrev på det här projektet gjorde sig min historia påmind. På de forum där jag fortfarande finns kvar, det är inte så många numera, bombarderas jag i skrivande stund av PM (personliga meddelanden) från mina gamla fiender, eller fiender och dennes bundsförvanter. Det är tydligt att det finns flera olika individer som håller på att försöka reta upp mig med sina spydiga meddelanden, men de rör mig faktiskt inte särskilt mycket. Jag tycker mest synd om den som har skrivit det, eftersom mognadsgraden av vederbörande verkar ligga på runt en tioårings nivå. Jag tycker det är tragiskt att man, flera år efter en dispyt, orkar lägga ned så mycket energi på någon som egentligen inte bryr sig. Men kanske publicerar jag dessa meddelanden någonstans i framtiden. Kan David Batra publicera arga lappar så kan väl jag?

Jag vet att jag är älskad, hatad, uppskattad, fruktad och ansedd, där de positiva egenskaperna är i majoritet, i min roll på forumen och så måste det få vara. Jag bryr mig inte om påhoppen och gliringarna, förstår man inte bättre så gör man inte, det är inget jag kan göra något åt. Jag skulle inte vilja göra något ogjort, utom att jag möjligen skulle ha rutit till mera vid några tillfällen. Jag har varit rättvis i min roll som admin/moderator och den vetskapen räcker för mig. Jag har träffat några av mina bästa vänner via forumen och då är ett par infantila fiender ett ganska billigt pris, man kan ju inte tycka om alla. 

11. Debatter

Debatter

Som jag tidigare var inne på när jag beskrev de människotyper som man kan förvänta sig finna på ett diskussionsforum finns det debattörer. Men att föra en debatt är inte lika enkelt som det låter. Fruktlösa frågeställningar kan förvandlas till hätska diskussioner som slutar med personangrepp, för även om debattören livnär sig på dessa debatter gäller det att välja när det finns utrymme för en givande debatt. Alla diskussioner som initialt tycks vara fruktlösa går inte att debattera kring. Att komma fram till någon form av konsensus i frågor som enbart handlar om tycke och smak är till exempel inget som ger något i det långa loppet. Man kan inflika kommentarer i andras diskussioner av detta slag som någon form av pajaskommentarer men något djupare utbyte lär man inte få.

En vanlig omröstningsfråga på de filmforum som jag varit aktiv på är vilken av regissörerna Dario Argento och Lucio Fulci som är ”bäst”! Det är naturligtvis en fråga som inte går att debattera kring och samtidigt få ett resultat som kan betraktas som objektivt i någon form. Det handlar helt enkelt om personliga preferenser. Problematiserar man en smula och bryter ned frågeställningen i mindre beståndsdelar kan man möjligen lära sig någonting men det vill till att alla inblandade är med på samma linje annars blir det lätt missförstånd och hårda ord, kanske personangrepp och liknande.

Dock finns det de som på fullaste allvar anser att det är bevisat att den ena av dessa två kultregissörer är bäst om det alternativ som de själva är anhängare till får en majoritet av rösterna. Att tillåta sig analysera resultatet en smula är något som idogt ignoreras av dessa användare och, låt oss kalla dem för kvasidebattörer. För vad betyder resultatet av en omröstning? Är det ett bevis på någots beskaffenhet? Nej, inte är det så. Det enda en omröstning egentligen bevisar är att några röstade som de gjorde just vid det specifika tillfället. Inget säger att man kommer att rösta likadant nästa gång och inget säger heller att man kommer att rösta på ett alternativ som man verkligen anser förtjänar rösten.

Vidare förutsätter en debatt att alla parter förstår vad som debatteras, vilket nästan aldrig är fallet. Och hur kul det än är att debattera försvinner glädjen direkt när man upprepade gånger i en diskussion måste påminna om vad som egentligen debatteras. Att hålla sig till ämnet är inte det lättaste och många har också otroliga problem med att falla i fällorna för argumentationsfel. Halmgubbeargument och personangrepp är mycket vanliga eftersom väldigt få förstår skillnaden mellan sak och person. En åsikt kan vara korkad, men man säger aldrig att en person är korkad.

10. Elitism

Elitism

I samband med att jag började lägga upp mina texter här på bloggen märktes det tydligt att intresset från mina gamla ”fiender” var stort. Det är anmärkningsvärt vilken energi man orkar lägga ned på att följa det jag skriver, med enda motiv att ifrågasätta och kritisera min ståndpunkt. Förneka att det ligger till på det sätt jag har beskrivit det hela på och, ärligt talat, angripa mig på ett oerhört barnsligt sätt – ta min argumentering och anklaga mig för det jag redan har skrivit. Har man inga egna åsikter? Det är förstås enklare att låta andra tänka ut hur det ligger till och sedan bara vända på det, som att sätta upp en spegel ungefär, Jag hade förvisso länge en tes om att det inte bara handlade om dumhet utan även psykopati, misslyckad psykopati kanske man kan säga förresten. För en psykopat har förmågan att dupera sin omgivning, likt en kameleont skifta egenskaper just för att smälta in och framförallt ställa sig in.

Det handlar förstås om människor med väldigt lågt egenvärde, eller kanske rättare sagt mindervärdeskomplex. De vet själva med sig att de inte kan mäta sig med sin omvärld och skapar på sätt och vis ett alter ego där de vet och kan allt bäst. De lurar sig själva kan man säga och det är ju i sig tragiskt och ett handikapp som det torde vara oerhört svårt att slita sig loss ifrån. Inte förrän man inser sig egen begränsning kommer man att kunna tillgodogöra sig ny kunskap. Inte förrän man inser att det inte finns någon framtid i bakåtsträvande och inskränkthet kommer man att nå någon form av utveckling.

Tydligen har mitt nämnande av ett forum med tjugotalet medlemmar hetsat ännu mer och jag har väl, mer eller mindre, blivit tillrättavisad och påtalad vad detta forum egentligen handlar om. Ingen vidare bra reklam om man frågar mig, snarare styrks mina tidigare påståenden om att det är någon form at protestforum. Att inte alla är välkomna är något som jag ifrågasatte i ett tidigare stycke. Det paradoxala i att tillåta att användare som känner sig utanför i andra sammanhang gnälla skiten ur varandra för de inte blir tillräckligt uppmärksammade. Hur som helst mottog jag följande lilla beskrivning:

"Det lilla forumet med 20 medlemmar" är för inbitna och gedigna ***fantaster enkom och där har ingen annan något att hämta. Kärnan, dvs. de mest aktiva, har en mer el. mindre enhetlig uppfattning om vad **** är för något och står för. Det är inget debattforum, utan ett forum där likasinnade finns och lever i fin harmoni med varandra. Det är därmed inget forum för alla. Alla är inte välkomna, med andra ord. Man måste "skilja agnarna från vetet", så att säga, för o bibehålla forumets goda kvalitet. Så oönskade element där "rensas bort", om och när det är nödvändigt. Alltför många filmforum har "degenererats", inte minst pga en för otydlig inriktning. Det är ett forum där inte minst Hollywood, Svensk Film och Disney är cinema non grata. *** är ett forum av ***fantaster för ***fantaster. Tack för mig.

Jag passade på att censurera lite för att kunna infria löften att hålla det här reklamlöst. Döm själva, är detta ett forum Ni skulle vilja vara medlemmar på? Jag ser personligen en humor i det uttalandet, men eftersom jag är rädd att det där verkligen tas på fullt allvar av den som har skrivit det blir jag också lite skärrad. Tänk om det är flera som resonerar sådär?

9. Att hålla sig till ämnet

Att hålla sig till ämnet

                                          

Gemensamt för samtliga forum i mitt medvetande är svårigheterna att hålla sig till det ämnet som från början faktiskt avsågs med den specifika tråden. Det finns allting någon känner att det är lämpligt att flika in lite humor eller något som vederbörande tycker lättar upp stämningen. Att detta gör att allt blir trams och flams är inget som tycks bekymra och det finns sällan eller aldrig några viktiga inlägg från den typen av individer överhuvudtaget på forumet. De är troll som njuter av att förstöra för andra som finner en mening med att diskutera, debattera och faktiskt lära sig någonting. För ska sanningen fram så finns det mycket att lära sig av forumdiskussioner. Det är inte bara planlösa samtal och även när frågorna som ställs från början känns meningslösa är det genom samtalen som man gör insikter om sådant man kan läsa mellan raderna.

Det finns ett stort svenskt forum vars trådar nästan alltid är kaosartade. Skriver någon det minsta lilla fel är det genast ett antal användare där och påpekar hur korkad trådstartaren är, eller att det minsann är postat i fel kategori. Medlemmar som alltså tar på sig uppgiften av moderator utan att för den delen vara bemyndigade med detta ansvar från forumledningen. Det handlar nog inte så mycket om narcissism som om att den genomsnittlige användaren helt enkelt inte begriper bättre. På samma forum kan man som svar på det mesta som har med relationer att göra läsa frågan ”Tar hon den i tvåan?” eller ”ta henne i tvåan”. Det säger väl kanske en del om hur långt forumet gått i sin ohanterlighet. Det finns inget sätt att få hyfs på diskussionerna och jag är verkligen inte en aktiv användare på detta forum, det är ingen plats för seriösa debatter som jag gillar, men kan vara ganska underhållande ibland.

Deltar man själv i debatten kan det vara enormt irriterande när det finns individer som vet om att de inte tillför något men ändå måste hålla låda. Det räcker med minsta lilla egentligen, framförallt om det finns flera som triggar varandra. Det blir lite grand som den där leken när man viskar något i kompisens öra, som sedan viskar i nästa kompis öra osv. Till slut har man kommit fram till något som inte alls påminner om vad man först avsåg. Det finns alltid folk som fokuserar på en del i argumentationen som inte är operativ. För det är naturligtvis så att det alltid slinker in något som det går att spåra ur med. Det är oerhört svårt, eller rent av omöjligt, att skriva så korrekt och exakt att det inte går att missförstå av någon. Dessutom skulle det innebära ett mycket krångligt, trist och stelt språk. Jag gillar när man uttrycker sig torrt, det ska jag inte sticka under stol med, men en viss levande stämning måste det ändock finnas.

Tyvärr innebär detta att det genererar svar från individer som inte förstår retoriska frågor eller att man har använt sig av ironi. Det är förresten ett väldigt vanskligt uttryckssätt i skrift. Det är svårt att vara tydlig och det finns de som tar varje tillfälle i akt att inte förstå denna ironi. Ibland tror jag att de har gjort det till sitt modus operandi för att överhuvudtaget ha något att säga. Det kan inte vara lätt, som besserwisser att inse att man faktiskt inte har något annat att tillföra. Ämnet spårar ur, förhoppningsvis finns det vakna moderatorer som styr det tillbaka igen, men dessa är inte mer än människor och inte på plats 24/7. Är det mycket folk kan det gå ganska snabbt att bygga flera sidor med meningslöst dösnack som inte tillför ämnet någonting!

8. Heliga Kor

Heliga Kor

Något som folk i allmänhet tycks ha enorma problem med när det gäller både forum och internetliv överhuvudtaget egentligen, är att ta andra människors åsikter. Att ge sig på någon annans favoritfilm eller favoritregissör i en kritisk granskning, oavsett hur noggrant man uttrycker sig, är nästan dömt att skapa bråk. Musikaliska preferenser är nästan ännu värre enligt min erfarenhet. Jag har vid några tillfällen uttryckt besvikelser mot mycket etablerade artister och genast mottagit angrepp på min person snarare än på den åsikt jag har yttrat.

Det behöver förstås inte vara knutit direkt till forumskriverier. Jag har fått en massa mejl från människor som inte kan acceptera att jag har gett deras favoritfilm/musik allt för negativ eller positiv kritik. Personangreppen är slående. Jag är döv, blind eller sexuellt avvikande, vad nu det har med saken att göra? Det roliga är att jag faktiskt har blivit anklagad för att vara blind när jag skrivit om musik! Jag undrar lite vad man tänker på som kverulant då? Skulle jag ha skrivit mer rättvisande om jag hade varit seende eller vadå?

De här mejlen är som sagt oftast av en mycket dålig kvalitet, både språkligt och innehållsmässigt. Något enstaka har dock kommit från någon uppenbart högutbildad person. Man märker ganska tydligt på meningsbyggnad och argumentation att det finns en viss akademisk träning bakom. Sådana mejl klagar jag inte på, det finns allt som oftast fog för åsikterna som påpekas i dessa och det är betydligt roligare att replikera till någon som, av allt att döma, förstår vad man skriver.

För även om jag egentligen inte gillar att tro att folk är dumma i huvudet så är det inte lätt att undvika ibland. När folk inte förstår skillnaden på en åsikt och fakta, när de dessutom inte förstår varför deras åsikt inte kan vara mer värd än min! Men lite fascinerande är det och jag har ägnat ganska mycket tid åt att försöka förstå varför det blir på det viset. Är det av samma anledning som regelrätta krig startas? Beror det enbart på språkliga förbistringar eller är det känslosvallningar av personer som inte klarar av att tänka rationellt. Är det helt enkelt så att det ligger kristna värderingar i botten – behandla andra som då vill bli behandlad själv? Ödmjukhet helt enkelt!

När erfarenheten kring detta dilemma växer kan man ganska snabbt se om diskussionen kommer att urarta. Man kan utnyttja det till sin egen fördel och försvaga sin motståndare genom att förlöjliga honom. Är känslosvallningarna stora lär han inte märka det utan bara eskalera sina personangrepp. Och offret lär inte förstå att han förödmjukar sig själv heller och där i ligger lite av humorn. Argument om popularitet lär komma upp till ytan, man förklarar lugnt att kvalitet och popularitet inte nödvändigtvis har med varandra att göra och sedan är bråket i full gång. Att förstå vad orden egentligen betyder oavsett hur de oftast används är inget som alla förstår.